5 september, 2018

27. 7-årdsdagen sedan olyckan

Idag är det sju år sedan jag min klätterolycka. Jag avslutade precis en meditation på mantrat: Sa Ta Na Ma (evighet, födelse, död, återfödelse). Det påminner mig på ett vackert sätt om livets föränderlighet och återskapande. Det ord som närmast pekar på min intention för denna dag är omfamnande. Att låta det som dyker upp få kännas. Det fanns något långt ner i magen, en hårdhet som blev hållen under meditationen och tog sig uttryck i stilla tårar. Samtidigt finns det också en vag känsla av rastlöshet som hos mig brukar betyda att det är något som jag inte riktigt vill känna in, utan fly ifrån. Det är också hållet och får finnas.

Att jag kan se och hålla plats för hela paletten i känsloregistret som vill spela ut sig. Ah, där kom tacksamhet och förundran, välkommen, oj där var det sorg och förtvivlan, slå er ner. Det är det som meditationen och att leva ett liv mer i stillhet har förberett mig för. Att se rastlösheten dansa sin dans för att så småningom bli utbytt av en annan våg som rör sig på känslornas ocean. Scenen står fri för det inom mig som behöver visa upp sig, utan att jag behöver bli helt uppslukad av dramat. Skulle det sedan hända så ok, tillbaka igen. Det är ju så vi lär oss.

Det är en svår konst det där tycker jag, att låta livet skifta, ändra karaktär och riktning. Att låta höstens löv få falla och bereda plats för något annat, något ovisst. Att låta livets scen eka tom några ögonblick innan det är dags för nästa scen.

När jag öppnade ögonen och tittade upp mot himlen efter min meditation så cirklade ett tiotal storkar uppe i himlen ovanför mig. Storkarna med sitt budskap om nytt liv, återfödelse, blåste en sista ljummen sommarvind in i mitt hjärta.