35. Att dö om och om igen..
Varje morgon gör jag en andningsövning som avslutas med att jag håller andan i 4 min. För att kunna hålla andan så länge så är det som att något i mig på djupet måste ge efter och släppa taget. Som att något måste brista. Det går inte att komma undan, kämpar jag så förlorar jag, blir jag rädd så får jag panik. Det är en balans på en knivsegg. Jag behöver vara totalt med det som är och ge upp alla tankar, lita på min kropps visdom och vaggas djupt ner i mig själv. När det gått 3 min börjar energin att röra sig i vågor genom kroppen, magen börjar kontrahera och börjar jag kämpa så stänger jag energiflödet, istället släppa och sjunka ner i djupet.
Samma rörelse har givits mig i mitt liv. Att om och om igen sluta kämpa och släppa taget, lita på livet. Jag har fått öva på den rörelsen mycket och får öva dagligen. Att ge tillbaka makten till livet självt att välja väg. Att jag är en passagerare som får njuta av vyerna i det vidunderliga landskapet. Människor och upplevelser kommer och går med sina lärdomar, njutbara som smärtsamma. Så länge jag kan hålla en distans till livets spel, att se mig både som skådespelaren i livets saga och den som läser boken så blir färden inte lika krampaktig. Att som med andningen verkligen släppa och släppa in det som kommer och inte tro att jag vet vad som borde komma. När jag tror att jag vet så stänger jag flödet och låter inte energin och livet få röra sig.
När jag sedan har hållit andan i 4 min och släpper börjar hela kroppen att skaka och ett skrik far ur min strupe som ett uttryck för den energin och kraften som finns i mig och vill få ett uttryck av liv.
Att leva fullt är att våga dö om och om igen i tanken på att jag behöver veta och styra och istället låta livet visa vägen.