39. Drama och relationer

En modell som jag tycker ger en god bild på vad som händer i relationer när ”the shit hits the fan” är Karpmans dramatringel, se nedan:

Det är när vi blir triggade och börjar försvar vår position. Alltid när vi försvarar vår position tar vi någon av de tre rollerna Offer/Förövare/Hjälpare. Här kan vi rolla runt och ta olika roller för att navigera ut den andra personen. Som jag ser det så är allt försvar grundat på att det är något känslomässigt som vi inte vill känna och därmed försöker skydda oss från tex känslan av att vara värdelös. Då män i vår kultur oftare har uppfostrats med hjältedyrkan (Stålmannen, fantomen, spindelmannen etc) så hamnar de lättare i förövarrollen då den är aktiv och kvinnor tenderar till att hamna i offerrollen då den är passiv. Detta kan skilja sig väldigt mycket åt i olika relationer och jag hamnade tex mer i offerrollen efter min olycka.

Det intressant i mitt tycke är inte vem som hamnar var eller varför utan hur vi kan ta oss vidare ifrån dessa positioner. När jag hamnade mer i offerrollen efter min olycka så var till slut den enda vägen igenom att möta de känslor som jag ville undvika. Så länge vi försvar oss kan vi helt enkelt inte ta oss ut från modellen eftersom vi försvarar oss mot känslor som ligger inom oss själva.

Hur går vi då ur modellen och befriar oss från dess fängslande runtgående rörelse? Det är just där det blir lite lurigare och som Einstein uttrycker det:

”No problem can be solved from the same level of consciousness that created it.”

Det handlar helt enkelt om att vi måste släppa vår position helt och hållet och falla fritt ner i det som positionen är uppbyggd kring. Det är något av det läskigaste vi kan göra eftersom vi då blir tvungna att lämna huvudet och ta oss ner i kroppen och känslorna, vilket känns som och är en enorm kontrollförlust. Att dyka ner i det undermedvetna och inte veta vilka drakar och demoner du kommer möta. Det är här vi kommer in på begrepp som a heroes/heroins journey, karma, spiritualitet, meditation etc. Jag tror att ingen individ kan påbörja den resan innan smärtan av att hålla kvar det gamla blir för stor eller möjligtvis när den ser att den går i cirklar.

En spirituell resa är ju ett hopp ut i det okända och en omdefinition av självet, samma själv som försvaras med näbbar och klor i Karpmans triangel. Det är början på en ny livsresa och ett äventyr ner i det universum som vi är.