47. Att leva med döden som vän

Att leva med döden som vän är att leva nära livet. Med döden så menar jag inte bara vår fysiska död utan alla de ”dödar” vi upplever under vår livstid, ett uppbrott från en relation, en flytt, ett nytt arbete, en förlorad vänskap, förlorad hälsa. Allt det som tar bort något från vårt liv. Det som ofta får oss att stelna och kontrahera och vilja fly. Att möta den typen av förändring med ett öppet hjärta och känna förändringen bränna oss är för mig den enda sanna vägen. När jag erkänner min förlust till fullo och öppnar för smärtans transformation är det att möta döden, att förtäras av den, att erkänna att jag inte kan vinna. Att tillåta det fullständiga nederlaget och att släppa taget samtidigt som jag är helt och fullt kvar här. Att stå kvar i brännpunkten där jag varken är offer eller förövare, där det inte är någons fel och inget som ska rättas till. Där slutar kampen, hela dramat läggs åt sidan, historien tar slut och jag lämnar hjärnans evinnerliga malande för att jag inser det futilitet.
Då ger jag istället plats för nuets oanade expansion, bortom sinnets manipulerande av omständigheter till ett lugnt varande utan riktning. Att möta den rädsla vi flytt från ett liv, rädslan för fullständig förnedring eller värdelöshet och säga ”ja, jag står kvar, låt det brinna”.

Från den platsen föds något nytt och ett lyssnande utan mål… ett utforskande av ständigt djupare inre rum…

Älskar detta klipp med Gangaji som talar så tydligt om detta: