2 december, 2020

51. Att vara med en bruten kropp

De senaste 9 åren har varit en inte helt okomplicerad resa med min kropp. Innan jag bröt ryggen i klätterolyckan var min kropp lite som en slav och jag var slavdrivaren, det var förvisso en lydig slav men ändå. Min olycka och de efterföljande åren har tvingat mig att ändra på min syn på min kropp och vikten av att ta hand om den och lyssna på den. För ca 6 v sen bröt jag lårbenet när jag var ute och stakade och fick in en stav under hjulet och föll ur rullstolen. Jag trodde jag visste ungefär vad det innebar att bryta ben då jag gjort det ett antal gånger efter olyckan. Tji fick jag. Ett lårbensbrott är större och allvarligare och dessutom råkade läkarna som opererade mig sätta in spiken i min höftkula i fel vinkel så den riskerar att åka ut vid för mycket belastning. Det är en sak att leva med en skada eller smärta som jag vet gå över men att leva med en smärta ihop med en ovisshet i att om jag gör något fel så kan hela min höftkula gå sönder med enorma konsekvenser. Det jag hela tiden behöver återkomma till är mitt eget ansvar att lyssna och ta hand om kroppen samtidigt som jag utmanar den i små steg. Då det bildats benvävnad i hela mitt lår som inte ska vara där frågade jag läkaren om det gick bra att stretcha och fick ett bestämt ja och ett intygande att bara belastning kunde skada. Dagen efter när jag stretchade var det något som small till. Sån tur det var var det inte spiken som åkte ut utan verkar vara ben någonstans högt upp i ljumsken (knakar lite oroväckande). För mig är det att vara med allt, vara med denna kropp som jag inte riktigt kan lita på eller förstå, vara med den sorg över allt denna arma kropp ska behöva utstå och samtidigt leda den med mjukhet mot det jag vill. Jag behöver träna och stretcha mitt ben och visa den att jag behöver den, jag vill använda den. Det finns en självkärlek i det som är lätt att missa, att bara vilja springa förbi. Denna gången har det varit och är på många sätt en tuff resa då det på så många plan begränsar mig men framförallt att vara med rädslan. Rädslan för att spiken ska åka ut och orsaka kaos och förödelse men även den kroppsliga rädslan som sitter bortom det mentala. Det är som min kropp har upplevt och upplever trauma och är som en rädd kaninunge som jag behöver trösta och hjälpa. Att hitta balansen i det är en utmaning, att inte pusha på för hårt och köra slut på eller skada kroppen men inte heller att bli så rädd så att jag blir inaktiv. Ville dela lite av den läkningsprocess jag går igenom och. mina tankar och känslor. Må väl!