53. En sorg på väg

Jag kan känna det, att sorgen är på väg. Den är inte redo än, den behöver fortfarande samla kraft och utrymme. Jag har känt det i flera dagar nu. Som en underliggande ton av frustration och irritation som något som vill iväg från sig själv. Idag tar den uttrycket av att vilja få saker och ting gjorda, nästan som den vet att när den väl är redo att kännas så tar den över. Småpular hemma, jobbar lite, tvättar och småstädar. Samtidigt känner jag att det är något i bröstet som behöver komma fram och bli hållet och magen är lite kontraherad. Var ute och gick med naturen talade inte lika djupt till mig som den brukar. Upplever hur mitt mind vill dra mig in i fabler och historier om varför. Kanske är det att sensommaren har kommit och molnen sveper in på den annars så blå himlen? Kanske är det för att min son åkte till sin mamma igår. Kanske är det för att min kropp äntligen känns lugnare efter operation med efterföljande infektion och att jag inte är så upptagen med den? Kanske, kanske inte.. Svaret är ändå alltid detsamma, kan jag vara med det som är. Kan jag hålla hela min upplevelse i mitt medvetande utan att fly? Tycker det är så fascinerande att vi liksom har ett universum utanför oss själva och ett inuti. Att även i den inre världen rör sig landskapet hela tiden, skiftar och ändrar form och ton. Hur det inte finns något att hålla sig i och samtidigt kan det ibland vara så svårt att se vårt inre som ett vatten och bara flöda med. Nu ska jag fortsätta att hålla dörren öppen för sorgen och se om den vill komma in. Är så skönt när det väl kommer, det blir som en utandning med tårarna som släpper och kroppen som slappnar av djupare ner i sig själv.