54. Att älska och släppa taget

Idag påminner livet mig om lärdomen i att älska och släppa taget. Idag börjar min son skolan, han är stor nu, fjärde klass. Märker på morgonen när jag fixar frukost att det är som att något är rastlöst o smått irriterat och vill försvinna in i ett intensivt görande. När han har cyklat iväg med sin vän till skolan så får jag tid att känna in. Det är som att det finns en portal där som är så lätt att missa. I att vara med en känsla och låta den sprida sig ut i varje cell. Först är det för intensivt och jag vill bara iväg, det knyter sig i magen. Men när jag låter mig själv få mjukna så märker jag till min förvåning att det är kärlek som väller fram. Den obeskrivliga kärlek jag känner till min son och tacksamhet över vår relation och samtidigt smärtan i att släppa taget. Att känna allt det vackra och samtidigt släppa det och veta att det går inte att hålla fast vid, det har aldrig gått. Det är lätt att släppa med ett stängt hjärta och ”jag bryr mig inte” men friheten och det vackra som kommer i när jag känner fullt och bryr mig så det värker är vidunderligt jobbigt och så så nära.

Tänker att det är så med det mesta i våra liv, att älska och vara närvarande i det vi gör för att sedan släppa det fritt som en fågel och låta den lämna våra kupade händer. Att så med kärlek och med tålamod och tacksamhet se det växa och sen njuta av frukterna det ger oss. Att nu släppa den sommaren som varit och se med tacksamhet vad den gett mig och välkomna hösten med sina gåvor.

Allt vi någonsin kunnat hålla vid är varandet som rör sig genom ett kalejdoskop av miljarder perspektiv i ständig förändring.

All kärlek till er på denna dag!