57. Livet som en process

Häromdagen behövde jag ta fram och titta på bilder från min första ryggoperation. Detta har tidigare skapat så starka känslor av olust och rädsla att jag inte klarat av att ”stanna kvar” utan automatiskt gått in i någon typ av dissociation. För mig hjälper det när jag har en ökad förståelse för trauma och vårt nervsystem och även ser hur det vecklar ut sig över en lång tid. Om vi tar mitt falltrauma så upplevde jag det som att mitt medvetande den första tiden bara behövde fokusera på överleva och läka och jag behövde hålla mig väldigt nära ett närvarande i nuet. Exempelvis minns jag hur en läkare kom in och skulle förklara hur de hade sagt spikar i mina hälar för att skapa en benstruktur. Jag kunde kanske lyssna på honom i en minut eller två sen försvann allt in ett slags brus. För mig nu ser jag det som att kroppen eller nervsystemet skyddar sig mot information den inte kan hantera via utzoomning eller dissociation. Om jag förstår det så behöver jag inte heller döma det som rätt eller fel. Vet jag dessutom om att när jag har mer resurser så kan jag återvända och ”hämta hem” upplevelsen så kan jag hantera det på ett sätt där jag inte har får många splittringar inom mig. Min upplevelse och även det jag läser om trauma är att när det finns många områden i oss som inte är integrerade eller splittrade inom oss, som vi inte vågar möta och känna så skapar det en otrygghet och begränsar oss. Säg tex att du har varit med om en bilolycka som gör att varje gång du ska åka bil så känner du en stress i systemet. Då kan du välja mellan att aldrig åka bil, vilket kommer begränsa ditt liv. Eller kan du välja att åka bil och försöka ”hålla ihop” dig vilket kommer skapa en stressreaktion i systemet. Ytterligare en variant är att gå in i upplevelsen och se vart i kroppen som stressen sitter och behandla den som ett litet barn som behöver bli tröstat. När vi lär oss att möta oss själva på den nivån så lär vi oss att gradvis lugna och trygga delar i oss själva som vi tidigare inte kunnat möta eller mött med hårdhet eller dömande. För egen del känner jag också att ju mer jag kan möta de sidorna i mig själv med mjukhet och kärlek ju mer kan jag möta och hålla andra människor från samma plats. Då kan livet bli som en utforskande process av att ta hem delar av oss själva som bivit skrämda vid olika tillfällen i livet och skapa en lugn och trygg plats inom oss själva för tillåtelse och tröst. Som för mig i exemplet med mina röntgenplåtar så kan jag idag titta på de bilderna och känna en stor medkänsla för mig själv och vad min kropp gått igenom och gråta en skvätt och sen ändå känna mig trygg med att jag kan hålla det som dyker upp känslomässigt.