5. Avdelning 28
Efter jag stabiliserats någorlunda flyttades jag till avdelning 28 som var specialiserade på ryggmärgsskador. Malin min dåvarande fru var som en soldat vakandes vid min säng och jag minns hur jag kunde vila i känslan av att vara omhändertagen. Hon såg till att jag fick det jag behövde när jag var för svag för att själv ta det ansvaret. Jag började blir klar i huvudet och olika läkare kom in och förklarade vad som hade hänt med olika delar av kroppen. Det var omöjligt för mig att ta in så mycket information, det var som att systemet stängde av sig själv bara efter ett par meningar oavsett hur mycket jag försökte. Allt var väldigt ovisst och skrämmande. Jag blev stucken stup i kvarten då de behövde hålla koll på blodvärden och sådant. Jag pratade sluddrigt då mitt svalg skadats av instuderingen under operationen och min puls skenade iväg. Mitt i allt kaoset vet jag också att jag drömde saker som påverkade mig djupt. Under en dröm sprang jag i en snårskog och kvistarna rev mina ben och piskade mig i ansiktet. Det var mörkt och jag kämpade mig igenom snåren och långt där framme kunde jag ana en ljusning. När ljuset kom närmare öppnade sig en stor glänta och ner i gläntan sken ett stort varmt och enormt starkt ljus. Jag vaknade med en känsla av att vara hållen.
Ingen visste vad konsekvenserna av olyckan skulle bli förutom att det inte såg bra ut. Cirka 10 dagar efter operationen skulle jag mobiliseras dvs komma upp i en rullstol. Det var skrämmande att flytta kroppen från sjukhussängen och via en glidbräda halka ner i en stor rullstol. Min dåvarande fru puttade ut mig på balkongen på avdelning 28 och jag såg ut över Änggårdsbergen där löven började skifta till gult och rött. Där hade jag bara några veckor tidigare sprungit milen och andra längre löppass med backintervaller och fartlek. Ödets ironi frångick mig inte.
Mina underben var helt täckta av gips och för var dag som gick kunde jag se musklerna på mina lår krympa och krympa. Ingen visste om jag skulle kunna kissa eller bajsa själv eller kunna ha sex på vanlig väg. Det fanns tusen frågor och inga svar att få; Hur skulle mitt liv komma att se ut nu? Skulle jag klara av att ta hand om mig själv? Hur skulle det bli med mitt arbete? Vad skulle hända med allt? En månad efter min olycka transporterades jag ner till Orupssjukhuset i Skåne.
Min son och min fru var med mig och gav mig all anledning att fortsätta kämpa.
