29. Mancrying

Igår gick jag ut i mitt förråd för att sortera. Jag hamnade bland min sons kläder, från det att han var ett spädbarn till han var ca 4 år. Kläderna han har tultat runt med och upptäckt världen i. Kläder han hade innan min olycka, under tiden jag kämpade som mest med min rehab, under första sommaren efter separationen.

En tidsepok öppnades inom mig och ett hav av sorg bredde ut sig. Jag blev överrumplad och det var nästan att den automatiska avstängningen vid för mycket känslor han slås på. Men jag märkte den och satte mig med sorgen, lät den spinna sitt nät runt mig. Lät känslorna forsa som tårar och någon slags klagande röst som kom igenom mig. Lät det vara mig övermäktigt.

Först från den platsen när jag gett upp min tro på att jag kan kontrollera och hålla tillbaka kan något nytt födas. Därifrån sänker sig ett lugn i mitt inre, små ljus av tacksamhet för den kärlek jag fått uppleva i de stunderna. Det vackra kan börja skina först när jag släppt rädslan av att förlora kontrollen.

Idag känner jag min kraft, min vilja och min närhet till mitt hjärta. Jag tror det är för att jag lät det där andra få sitt utrymme, jag lät stormen dra igenom och himlen öppna sig för ljuset. Att inte låta mig bli ett offer för rädsla för att vara med mina egna inre känslotillstånd ger mig en enorm frihet. För mig handlar det om och om igen att låta det få kännas, låta det riva och ibland t.o.m. utplåna mig. Att sluta inbördeskriget mot ovälkomna känslor är det läskigaste jag varit med om men också det mest befriande. Det kommer vara smärtsamt men det kommer också att vara glädje och livslust, först när jag kan lämna plats åt allt så är jag i sanning levande.