6. Orups sjukhus

Det första som slog mig när jag på en bår blev inputtad på Orupssjukhuset var känslan av 70-talskorridorena. Den svenska oktobermånad var sig lik med mörker och regn, allt kändes ruggigt och murrigt. Jag hade sett fram emot att byta miljö och hört mycket gott om Orupssjukhusets rehabavdelning. Jag vet också att det var med en klump i hjärtat som jag sa farväl till mina olycksbrödrar och systrar på Orupssjukhuset.

Att komma till Orup blev också ett uppvaknande då jag kom från en avdelning som var väldigt medicinsk inriktad till en som var mer inriktad på rehabilitering. Innan jag lämnade Sahlgrenska hade jag blivit upphissad gradvis på en slags tippande säng tills jag stod på mina hälar och jag kände att jag hade en optimism med mig till Orupssjukhuset. Det hade nu gått en månad sen min olycka och en läkare kom in en av de första dagarna och pekade på graf som såg ut som en hockeyklubba, där det mesta av funktionen fås tillbaka den första tiden efter olyckstillfället. För min del hade det knappt hänt något förklarade han och sa att ”jag får ställa mig in på att spendera resten av mitt liv i rullstol”. Jag vet att jag höll förtvivlan inom mig tills han lämnat rummet. Sen for jag genom korridorerna med den rullstol jag nu kunde förfoga över själv, ut genom glasentréns dörrar och ut på en gräsmatta. Där stannade jag och grät och förbannade livet som gett mig ett sådant öde.

Dagen efter gick jag på träningen igen med förnyad kraft. Jag bestämde mig där och då att ingen annan än jag kunde bestämma vad som var möjligt och inte möjligt och då kunde jag lika gärna bära det så långt jag bara kunde. De var kunniga sjukgymnaster på Orupssjukhuset men jag vet att jag saknade värmen och  närvaron som jag känt från så många av personalen från Sahlgrenska. Jag fick börja med helgpermission och min fru och jag fick låna ett hus av svärföräldrarnas vänner. Det var väldigt skönt att lämna sjukhusmiljön men väldigt smärtsamt att inse hur begränsad jag var i att ta mig fram. Jag som hade älskat att röra mig på alla sätt och vis förflyttade mig mest mellan rullstolen till toan, till rullstolen till soffan, till rollstolen till sängen. Jag och min kropp trivdes inte så bra med att liksom bara förlytta runt den där köttbiten. Samtidigt var det fint att bara få ligga bredvid min fru och titta på Skavlan eller ha min son i knäet och rulla runt med rullstolen.

Jag minns min tid på Orup som tung. Konsekvenserna av olyckan började framträda allt tydligare och skepsismen från läkare och sjukgymnaster tog mig hårt. Hösten var obönhörligt mörk och regntung och livet gick i liknande färger. Jag gjorde min träning men hur mycket jag än slet så ville inte benen vakna till liv. För det mesta kände jag även en stor trötthet. Spikarna ur mina fötter hade dragits ut och jag minns hur skrämmande det var att duscha själv. Jag satt på en duschpall som lutade lite och eftersom jag inte kunde mota själv med benen var jag livrädd för att trilla ner på golvet, samtidigt forsade det blod ur mina sår på hälarna där spikarna suttit. Allt kändes i den stunden som taget ur en överjävlig mardröm. Jag blev utskriven över Julen men det jag minns mest från den tiden var min fruktansvärda trötthet.